November 2012

Detta är elfte bilden i serien Självporträtt på Cafe.
Platsen är Göteborgs Stadsmuseum Kafé och restaurang

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100 Bländare F/3,2 1/60 sek, ISO-200

==================================

Bilderna har människans mått. Jag fotar, som inne i en mental snöstorm,

färgar porträtten med snöblästrat allvar, skapar en förtätande och förvillande dimma av

energiskt brådska. Snubblar in på caféerna med deras caffelattetanter i 20 års åldern

och sitter omvälvdad av deras spotifymuzak (som ibland är väldigt bra, ett slags soundtrack till our lives).

Inne i denna Woody Allenfilm tar jag sen dessa bilder av mitt liv, under tidens förflyttning mot intigheten en berättelse om livet självt, dess komplexitet och skönhet, många gånger präglade av stillhet, oftast beroende på rent praktiska behov, det är svårt att sitta still och ta bilder av sig själv i rörelse. 

Det går ett stråk av övergivenhet genom motiven. Denna iscensatta bildberättelse om en tid, ett år. År 2012.

Jag stretar fram genom livets snöstorm, den existentiella och virtuella snön yr runt mig

och under en kort paus på ett kafé tar jag en bild . 

Nu är det bara en sån bild kvar !

säger

//per

eder konstnärlige fotograf

Oktober 2012

 

 

Detta är tionde bilden i serien Självporträtt på Cafe.

Platsen är Östra Station, "Ett värdigt stationshus för allmänheten"

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100 Bländare F/3,2 1/6 sek, ISO-200

Det börjar ju bli vinter och dåligt om ljus. Sommarens ljusöverflöd fick mig för några

månader att glömma vilken usel kamera detta är. Inget för fotografer med svaga nerver !
==================================

Är projektet ett begär efter en tillvaro som har mening, som lämnar avtryck, bidrar, som inte är förgäves? Detta ÄR ett sätt att undersöka verklighet. Finns jag ? Lever jag ? Det blir allt svårare att bli nöjd, att hitta det där som gör att jag godkänner bilden,. Vad är det som blir synligt ?
Engagemanget förändras, har jag gett upp ? Ibland syns det mig att de tidigaste bilderna var tydligare
och starkare, hade ett kraftfullare innehåll.

Återigen – jag tillhandahåller bara, men detta inkluderar även mig själv. Jag tillhandahåller dessa bilder även för mig själv. Till min egen tolkning. Varför jag gör detta ? Vilket är uttrycket i detta jag gör ? Varför utsätter jag mig för detta ? Frågorna hopar sig och projektet rymmer fler bottnar än jag kunnat ana. Livet förtätas, tiden koncentreras medan de existentiella strukturerna skapas. Bilderna ställer krav,men jag lyckas ändå på ett oväntat och för mig oförutsägbart sätt alltid ställa de väsentliga frågorna.

Jag närmar mig objektet ( mig själv ) med en dokumentär metod men, precis som den moderna fotografen iscensätter jag samtidigt mina dioramor genom de val av miljöer jag gör.Det seriellt upprepande, som ju är en av grundstenarna i projektet förstärker dolda kanske förut ej anade mönster vilket ger impulser att fundera kring kring tidens gång. Naturligtvis är detta förskönade vykortsvyer,det är ju traditionen vid självporträtt, även när det kan se tvärsom ut !

Med tanke på att det är en autentisk story

är det relevant att ställa den konkreta frågan: Hur kommer jag härifrån?

Månadens bild innefattar något bekant och samtidigt rymmer den hemligheter, tankar, händelser, platser, personer. Fotografiet markerar fragment av tid, ngt hemlighetsfullt glittrar fram. För betraktaren är bilden ett tittskåp, en möjlighet att titta längre på en människa än vi har rätt att göra i det sociala livet. Vad pågår inom oss? Livets andetag och drömmar, . . varseblivningar och mardrömmar, vanor och begär, förhoppningar .
Bilden garanterar inte odödlighet. Här speglas mina erfarenheter i livet , möten med människor, användningen av ord, utforskande av känslor eventuellt kommer jag till avslut och kan gå vidare, med ny personlig erfarenhet .Det finns ingen objektiv verklighet i detta foto, präglad som det är av djupt allvar.

Vad är det som skapas som inte kan uttryckas i ord ?

undrar

Er existentiella fotograf

//per

September 2012

Detta är nionde bilden i serien Självporträtt på Cafe.

Platsen är Petissan Skansen.

Detta är ett självporträtt dvs jag måste själv hålla i kameran eller dra
igång självutlösaren/timern.

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100 Bländare F/3,2 1/50 sek ,
ISO-100
==================================

Här är kaffe det underordnade elementet - en till synes hjälplös

man rör sig i urbana kafémiljöer. Kaffets styrka skapar ödmjukhet och

blottar hans känslighet. Kaffe för även tankarna till sånt som nystart

eller övergång och skapar ett meditativt rum för eftertanke.Porträttet pendlar mellan

dödlighet och odödlighet som utgår från fotografens egen närhet, men berör fortfarande

universella, globala frågor, temat lyfter fram djupgående motsägelser som vi ofta helst inte

vill kännas vid, men som här visas på ett elegant och subtilt sätt. Här ställs de stora

frågorna och dom besvaras med den krassa verklighetens skönhet.

Den konsekventa skildringen av en inre bildvärlds gestaltningen av

vardagens magi gör bilderna tidlösa och ständigt aktuella.

Här skildras ögonblick som iom detta projekt aldrig kommer att

lämna oss.

Inspirationskällorna är drömmar, mardrömmar, tidningsurklipp, gamla fotografier, 

myter , minnen och sagor. Erfarenheten från tidigare bilder byggs in i nästa bild och påverkar den.

 

Din och Min stund på jorden, en mänsklig aktivitet ,därför intressant för människor.

 

Hälsar

eder fotograf på jorden

 

//per

Augusti 2012

Detta är åttonde bilden i serien Självporträtt på Cafe.

Platsen är Blockhusudden.

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100 Bländare F/3,2 1/640 sek , ISO-100
==================================

Denna månad erbjuder jag , ännu mera inbilskt och självcentrerat än förra månaden en ny egocentrisk fotograferingsbild.

I detta kraftfulla fotografi, denna levande och uttrycksfulla bild bjuder jag på ett starkt personligt uttryck med ett moget formspråk och rik inlevelseförmåga. Ett engagerat och mycket personligt och rikt konstnärskap erbjuder här insiktsfulla reflektioner kring
vardagens väsentligheter i en tidstypisk orädd och ambitiös produktion . Med påtaglig avsaknad av insmickrande kvaliteter utmanas här samtidens syn på det mänskliga .

Projektet skapar tidstypiska visuella spår ,är ett självklart poetiskt verk med en
psykologisk klangbotten Här identifierar jag mina tankar, känslor, åsikter, mentala föreställningar, förhållningsätt , givetvis en illusion men en reflektion av självet.

Allt detta har människans mått, jag hävdar inte att jag är gud, jag är en människa i all skröplighet, en som kan ha fel, som HAR fel och som snubblar och fumlar

men så är det att vara människa .

Risken finns där hela tiden, att jag överskattnar min egen förmåga, är för anspråksfull, övermodig; alltför djärv men jag är ju ärelysten, jag söker min egen ära, om inte mina medmänniskors så åtminstone min egen.

Som konstnärlig utgångspunkt har jag det faktum att - alla har en röst, alla är värda att avbildas, alla är värda att få sina liv berättade.Iden är väldigt enkel och tydlig: Självporträtt på café i gång per månad. Vad det betyder ? Ja DET är ju helt upp till betraktaren att tolka !

Du kanske undrar om min konstnärliga verksamheten har lokal, regional, nationell eller internationell betydelse? Javisst !
 

Om min verksamheten uppmuntrar till bredare konstinsikter eller konstdebatt? Visst ! Vassego och debattera !

Mina foton berättar något väsentligt om staden som livsmiljö, nämligen att där finns något som kallas kaféer. Där kan vi njuta detta vårt gift, kaffe.

Projektet finns eftersom vår tid behöver poeter och musiker och fotografer som kan fånga människors stora frågor i enkla tilltal. .

I och med att jag skapat detta konstverk, har jag utsedd det till NÅGOT.

Det är inte längre ett gruskorn på trottoaren som man bara går förbi utan att reflektera

ej heller ett skyltfönster som fast det glittrar och lyser passeras med likgiltighet.

I och med att jag utnämnt fotot till ett konstverk, stiger det fram ur anonymiteten, blir en punkt en koordinat i verkligheten som man kan förhålla sig till, att mäta sin mänsklighet mot, eller tolka sin mänsklighet mot.

Som konstnär tillhandahåller jag detta foto åt dig så DU kan spegla dig i det.

skriver

er konstnärlige fotograf

//per

Juli 2012

Detta är sjunde bilden i serien Självporträtt på Cafe.

Platsen är Lasse i Parken.

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100 Bländare F/3,2 1/125 sek , ISO-200

==================================

Genom dessa subjektiva skildringar av mitt caféliv försöker jag
bevisa att jag lever.

Detta är en slags kamp mot meningslösheter ,ett försök att trotsa döden
och söka evigheten offentligt....Fotografens roll är fylld med ego och
fåfänga och narcissism, och alla delarna behövs för att det ska fungera.
Varje tid har sitt formspråk, sin egen estetik sin begränsning av vad som
får sägas, vad som kan tas upp.

Hur förhåller jag mig till dessa nuets krav ?

Och vilka är kraven ?

Känns det inte lite vilset just nu ?

Här uttrycker jag det som är konstnärligt korrekt för mig nu i denna tid,
nått annat förmår jag inte. Med kameran som ursäkt – ett sökande efter
mig själv. Gestaltningen är långt ifrån en tvärsäker  affärsmässig utsaga, den erövrar utan stora gester frågor om det ovissa i vår belägenhet i tid och rum.

En stund stillhet skapas, en paus i de massmediala sensationerna, viljan att
uttrycka får här en visuell bekräftelse på en  en inre dialog. Kroppens och
personlighetens triviala slitage gestaltas i detta “vanliga” men , synliga -
en bild av det som kanske inte existerar ? Bilden förändrar och deltar i
det pågående ,detta som jag ständigt lämnar bakom mig , vissa fall 
utan saknad. På cafét får det en ny betydelse ....Ett självbiografiskt sätt att
minnas min egen tid – mitt i nuets behov..

Låt mig slutligen citera en annonym kollega i världsaltet:
"Det bästa tillfället att plantera ett träd var för 20 år sen, det nästa bästa är idag"

hälsar eder

//per

Konstnärlig fotograf

Juni 2012

Detta är sjätte bilden i serien Självporträtt på Cafe.

Den är tagen på Espresso House på Avenyn.

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100 Bländare F/3,5 , 1/60 sek , ISO 200
==================================
Bilden handlar om det som är viktigt . Livet och allt det som sker inne i oss.
Ett uttryck för just det unika liv som är Nu. Ett resultat av ett comittment- med ett personligt värde. Cafét är en del av mitt gemensamma vardagsrum med en verklighet jag tolkar utifrån mina förutsättningar.Just här som en kaktus på Guru Papers omslag mitt inne i stadens öken. Observera att Läskeblasken på bordet är sötad med Stevia.

ngt citat kommer inte denna månad

hälsar

//per

er konstnärlige fotograf

Maj 2012

Detta är femte bilden i serien Självporträtt på Cafe.

Den är tagen i Fredhäll på Sjödins mat & Catering, Lagerlöfsgatan

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100 Bländare F/8 , 1/500 sek , ISO 200

dvs rätt nära det min pappa lärde mig om fotografering: Bländare 8 – 1/125 dels sekund

ISO tänkte man nog inte så mycket på under tidigt 60 tal , ISO-64 var rätt vanligt.

==================================

Att reflektera över våra liv ,över oss själva, vem vi är, ökar våra möjligheter till insikt,
öppnar nya vägar. Allting vi gör tolkas, inget är sig självt givet, jag tolkar världen,
du tolkar mina självporträtt. Ingenting ÄR allting föreställer som jag tror Ingemar uttryckte det.

Medierna förmedlar en bild som är för ekonomisk, det finns andra värden som är viktigare.

Konsten skapar möjligheter. Självhushållet är för länge sen förbi, vi odlar ingenting,
vi betalar och köper tjänster, på trottoarerna rör vi oss i ivrig brådska om vi inte ilar
omkring i den dagliga bilkön. Vad går livet ut på ? Att sitta på ett kafé ? Eller att sitta i en bilkö?

Vad ska vi göra med vår tid – titta på Tv – eller bli konstnärer och skapa våra liv ?

Konsten öppnar möjligheten till en dialog, med dig själv, eller nån annan.

Livet är underbart, det är irrationellt och jag fylls av vördnad inför de människor
som lever det. OCH för dom som gått före oss och gjort det möjligt att sitta på
 kafé och dricka vårt kaffe. Handlingen rättfärdigar projektet .Handlingen ,
det enda som kan rädda oss, och kommande generationer.
SP på Café handlar om livets krafter och hindren för dem. 
Projektet definierar verkligheten, sätter nya gränserna .

Månadens citat – från en äldre Kollega, Arnold Nordin 1883-1929

“ack vad världen är stor sa ankorna när de fick se pastorns trädgård”

mvh

//per paulsson
konstnärsfotograf

April 2012

Detta är fjärde bilden i serien Självporträtt på Cafe.

Vi befinner oss i Göteborg på Espresso House inne på varuhuset Arkaden.

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100 Bländare F/3,2 , 1/30 sek , ISO 400.

Den är fotoshoppad.

Jag använder en riktigt usel kamera – givetvis för att skapa så mycket

Instamatic-känsla som möjligt i bilderna. Kameran har mycket problem

med ljus och exponeringstider och rekommenderas inte för fotografer

med svaga nerver. Här tycker jag att jag fått till rätt hyfsade värden.

==========================================

Över till de existentiella/konstnärliga frågorna :

Finner jag min själ i detta arbete ? Finner jag mig själv ?

I projektet är jag en människa som tar inte omvärlden för given

utan skapar den. Sätter nya gränser och utformar regler.

Detta är en berättelse om mig själv, vare sig jag har den avsikten eller inte.

Att arbeta är att vilja sätta spår i världen. Inte bara för stunden och

inte bara i sanden. Fri är en man som kan arbeta utan tvång.

Jag gör detta för att jag vill och för att jag väljer att göra det.
Innan det där mötet som ingen av oss missar, vill jag uppleva Äventyr !

 – och fotografera en och annan Magnolia, och dricka en och

annan kopp Kaffe, ok kanske nått schysst bubbel, och.........
Jag tänker även kring -Vilka tankar har förändrat samhället sen 1950 ? 

allt detta förtäljer er konstnärlige fotograf

//per

Slutligen låt mig då ännu en gong citera en kollega:

“En enda solstråle är nog
att driva bort många skuggor”
Franciskus av Assisi

Mars 2012

Detta är tredje bilden i serien Självporträtt på Cafe.

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100 Bländare F/3,2 , 1/60 sek , ISO 80.
Den är fotoshoppad.

Jag använder en riktigt usel kamera – givetvis för att skapa så mycket
Instamatic-känsla som möjligt i bilderna. Kameran har mycket problem
med ljus och exponeringstider och rekommenderas inte för fotografer
med svaga nerver. Här tycker jag att jag fått till rätt hyfsade värden.

( En sån där ruta med lite tekniskt mumbo-jumbo hör till,
har jag tur är det kanske nån som tror jag förstår vad det betyder... )
===========================================================

Jag ställer denna fråga till er när ni betraktar denna bild . I det ögonblick ni
ser bilden, lever ni då ett annorlunda och bättre liv ?

Är det konstens uppgift ? Eller en vision om konstens uppgift ?
Remember att Poesi är något som inte kan uttryckas på något annat sätt.

Konstverken krävs för att verkligheten skall uppenbara sig, för att
skingra dimmorna , för att vara avstamp för betraktaren på färden mot mera liv .

Mänskligheten kan inte leva endast av empiriska sanningar ( Googla ! ).
Drömmar och fantasier skapar den mänskliga kulturen !

Vi lever ett kaos, en oändlighet av mysterier, med ofantliga möjligheter

Konstnären är en siare som förvirrat sig in i framtiden labyrinter
och nu blickar tillbaka till Nutiden, Självporträtten är ett sätt att
kliva ur Komfortzonen.

Låt mig avsluta med att citera en kollega – Hr Mahler:

Hör auf zu beben, bereite dich zu leben

säger

er konstnärlige fotograf

//per

Kaffet då ? – En liten Latte på Espresso House Vasagatan Stockholm

Februari 2012

Detta är andra bilden i serien Självporträtt på Cafe.

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100
Bländare F/3,2 , 1/30 sek , ISO 160. Den är fotoshoppad.
===================================================

Vi skapar kultur för att delta i levandet, livet finns där av sig själv
och det är upp till oss  själva att värdera det.

Det moderna livets hemligheter, mysterierna i storstadens liv är
ett yttre uttryck för ett inre liv. I konstnärsrollen ingår att göra sig
sårbar, att gå före,våga, att uttrycka det som är svårt, att forma
framtiden, att vara en vägvisare till framtiden – att ta  striden helt enkelt !

Den viktigaste rollen i mänsklighetens historia är inte Ingenjörens
utan Konstnärens !

Februaribilden är tagen på Cafe Ikea Kungens Kurva. I detta stora
café satt inte bara konstnärer utan också en och annan Billy spekulant.
Kaffet var utmärkt och starkt subventionerat, 1 kaffe och 1 Semla 10 kr !

Därför är det på sin plats att betona att jag står fullständigt fri från alla
bindningar till Ikea !
De enda begränsningar som försvårade fototillfället var mina egna, och i
någon mån de nyfikna Ikeaner som undrade varför jag tog 75 bilder av
mig själv med en kopp kaffe .

Men utan viljan att ge allt för konsten når man inga resultat,
jag väljer därför osökt att apostrofera en finsk kollega i
poesibranschen – Johan Ludvig Runeberg.

“där stod han stolt var han sig ställt, i eld, i blod, i frost, i svält, han var en konstnär han”

Ja ja ! och Nu ser vi fram mot Marsbilden

//per

er konstnärlige fotograf

Januari 2012

Detta är första bilden i serien Självporträtt på Cafe.

 

Den är tagen med en Nikon Coolpix S3100

Bländare F/3,2 , 1/250 sek , ISO 800. Bilden är fotoshoppad.

=====================================================

Januaribilden är tagen på Cafe SABIS i Johanneslund, Upplands Väsby. Där sitter jag
varje arbetsdag och tar en automatkaffe ihop med varierande delar av det företag
jag arbetar på.

Årstiderna kommer och går, de anställda likaså. Temat är emellertid alltid detsamma,

Hur ska vi få företaget att fungera ?

Våra lösningar är alltid , enkla geniala , nyskapande och framgångsrika. Det blir lätt så

när man inte behöver genomföra det man pratar om, eller har ansvaret.

Det är dock viktigt för företaget att någon tar detta cafe-ansvar !

Nån enstaka gång kan samtalen avvika från standarden, det kan då ex handla om
 vilken svensk vingård som är nordligast belägen ( I stort sett är vi överens där ) .
ibland brukar jag fråga om Nån vet var Sveriges äldsta vinstock finns ?
 Oftast vet ingen det och då kan jag glänsa lite med mina kunskaper.

Se där nu ser vi fram mot februaris SP På Cafe

eder

//pelle

Fotografkonstnär