December 2012

Detta är tolfte och sista bilden i serien Självporträtt på Cafe.

Platsen är 91:ans café på Hornsgatan i Stockholm, på Söder.

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100 Bländare F/3,2 1/15 sek , ISO-200

==========================================================

Här ser vi en människa utan annan förklaring än att han är kaffesugen, i en paus mitt i livet, med en kopp kaffe. Bilden är sätt att varsebli, ett yttre uttryck för ett inre tänkande och kännande, en möjlighet att skissa upp en inre värld utifrån egna intressen och fantasier.

Den uttrycker möjligheter i åldrandet, slitaget och andra vanskligheter hos fotografen, aktualiserar ämnen som dagdrömmar, vardagar, kaffenarkomani, masskonsumtion och förhållandet mellan individen och rummet.

Den förmedlar en stilla ensamhet, ett virtuellt moln av övergivenhet, en paus där fotografen har fångat ett kort ögonblick medans tiden pågår.

En man dricker kaffe, hans skygghet, det orakade skinnet, den dammiga och slitna fliströjan.

Rynkorna, och den milda blicken har liksom bäddats in i fotografiet – som av en ren slump

Det skapas något stillsamt laddat i det vardagliga motivet.

Det finns ingen vision, inget töcken, otydligt inne i mig som jag måste uttrycka,  jag lever i nuet, och fotar där jag står. Visserligen får jag tänka lite innan jag hittar rätt fik, gärna söka mig mot ljuset och exempelvis sitta vid ett fönster.Det kan knappast räknas som fotografisk vision. Möjligen är visionen att lita på det som händer i ögonblicket, och sen se vad slumpen, styrd av mig, ger för utdelning.

Det är ett sökande,  ja, men efter vad vet jag inte, med andra ord, allt är precis som vanligt.

Dimmorna hålls på avstånd, arbetet leder till en riktning mitt inne i levandet.

Nej jag förverkligar inte en vision,  jag bara hjälper livet lite på traven. På äventyr med kameran i fickan.

 

Kanske ser du nått i bilden, kanske inte, jag har i alla fall försökt.

hävdar

//per

er konstnärlige fotograf

November 2012

Detta är elfte bilden i serien Självporträtt på Cafe.
Platsen är Göteborgs Stadsmuseum Kafé och restaurang

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100 Bländare F/3,2 1/60 sek, ISO-200

==================================

Bilderna har människans mått. Jag fotar, som inne i en mental snöstorm,

färgar porträtten med snöblästrat allvar, skapar en förtätande och förvillande dimma av

energiskt brådska. Snubblar in på caféerna med deras caffelattetanter i 20 års åldern

och sitter omvälvdad av deras spotifymuzak (som ibland är väldigt bra, ett slags soundtrack till our lives).

Inne i denna Woody Allenfilm tar jag sen dessa bilder av mitt liv, under tidens förflyttning mot intigheten en berättelse om livet självt, dess komplexitet och skönhet, många gånger präglade av stillhet, oftast beroende på rent praktiska behov, det är svårt att sitta still och ta bilder av sig själv i rörelse. 

Det går ett stråk av övergivenhet genom motiven. Denna iscensatta bildberättelse om en tid, ett år. År 2012.

Jag stretar fram genom livets snöstorm, den existentiella och virtuella snön yr runt mig

och under en kort paus på ett kafé tar jag en bild . 

Nu är det bara en sån bild kvar !

säger

//per

eder konstnärlige fotograf

Oktober 2012

 

 

Detta är tionde bilden i serien Självporträtt på Cafe.

Platsen är Östra Station, "Ett värdigt stationshus för allmänheten"

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100 Bländare F/3,2 1/6 sek, ISO-200

Det börjar ju bli vinter och dåligt om ljus. Sommarens ljusöverflöd fick mig för några

månader att glömma vilken usel kamera detta är. Inget för fotografer med svaga nerver !
==================================

Är projektet ett begär efter en tillvaro som har mening, som lämnar avtryck, bidrar, som inte är förgäves? Detta ÄR ett sätt att undersöka verklighet. Finns jag ? Lever jag ? Det blir allt svårare att bli nöjd, att hitta det där som gör att jag godkänner bilden,. Vad är det som blir synligt ?
Engagemanget förändras, har jag gett upp ? Ibland syns det mig att de tidigaste bilderna var tydligare
och starkare, hade ett kraftfullare innehåll.

Återigen – jag tillhandahåller bara, men detta inkluderar även mig själv. Jag tillhandahåller dessa bilder även för mig själv. Till min egen tolkning. Varför jag gör detta ? Vilket är uttrycket i detta jag gör ? Varför utsätter jag mig för detta ? Frågorna hopar sig och projektet rymmer fler bottnar än jag kunnat ana. Livet förtätas, tiden koncentreras medan de existentiella strukturerna skapas. Bilderna ställer krav,men jag lyckas ändå på ett oväntat och för mig oförutsägbart sätt alltid ställa de väsentliga frågorna.

Jag närmar mig objektet ( mig själv ) med en dokumentär metod men, precis som den moderna fotografen iscensätter jag samtidigt mina dioramor genom de val av miljöer jag gör.Det seriellt upprepande, som ju är en av grundstenarna i projektet förstärker dolda kanske förut ej anade mönster vilket ger impulser att fundera kring kring tidens gång. Naturligtvis är detta förskönade vykortsvyer,det är ju traditionen vid självporträtt, även när det kan se tvärsom ut !

Med tanke på att det är en autentisk story

är det relevant att ställa den konkreta frågan: Hur kommer jag härifrån?

Månadens bild innefattar något bekant och samtidigt rymmer den hemligheter, tankar, händelser, platser, personer. Fotografiet markerar fragment av tid, ngt hemlighetsfullt glittrar fram. För betraktaren är bilden ett tittskåp, en möjlighet att titta längre på en människa än vi har rätt att göra i det sociala livet. Vad pågår inom oss? Livets andetag och drömmar, . . varseblivningar och mardrömmar, vanor och begär, förhoppningar .
Bilden garanterar inte odödlighet. Här speglas mina erfarenheter i livet , möten med människor, användningen av ord, utforskande av känslor eventuellt kommer jag till avslut och kan gå vidare, med ny personlig erfarenhet .Det finns ingen objektiv verklighet i detta foto, präglad som det är av djupt allvar.

Vad är det som skapas som inte kan uttryckas i ord ?

undrar

Er existentiella fotograf

//per

September 2012

Detta är nionde bilden i serien Självporträtt på Cafe.

Platsen är Petissan Skansen.

Detta är ett självporträtt dvs jag måste själv hålla i kameran eller dra
igång självutlösaren/timern.

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100 Bländare F/3,2 1/50 sek ,
ISO-100
==================================

Här är kaffe det underordnade elementet - en till synes hjälplös

man rör sig i urbana kafémiljöer. Kaffets styrka skapar ödmjukhet och

blottar hans känslighet. Kaffe för även tankarna till sånt som nystart

eller övergång och skapar ett meditativt rum för eftertanke.Porträttet pendlar mellan

dödlighet och odödlighet som utgår från fotografens egen närhet, men berör fortfarande

universella, globala frågor, temat lyfter fram djupgående motsägelser som vi ofta helst inte

vill kännas vid, men som här visas på ett elegant och subtilt sätt. Här ställs de stora

frågorna och dom besvaras med den krassa verklighetens skönhet.

Den konsekventa skildringen av en inre bildvärlds gestaltningen av

vardagens magi gör bilderna tidlösa och ständigt aktuella.

Här skildras ögonblick som iom detta projekt aldrig kommer att

lämna oss.

Inspirationskällorna är drömmar, mardrömmar, tidningsurklipp, gamla fotografier, 

myter , minnen och sagor. Erfarenheten från tidigare bilder byggs in i nästa bild och påverkar den.

 

Din och Min stund på jorden, en mänsklig aktivitet ,därför intressant för människor.

 

Hälsar

eder fotograf på jorden

 

//per

Augusti 2012

Detta är åttonde bilden i serien Självporträtt på Cafe.

Platsen är Blockhusudden.

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100 Bländare F/3,2 1/640 sek , ISO-100
==================================

Denna månad erbjuder jag , ännu mera inbilskt och självcentrerat än förra månaden en ny egocentrisk fotograferingsbild.

I detta kraftfulla fotografi, denna levande och uttrycksfulla bild bjuder jag på ett starkt personligt uttryck med ett moget formspråk och rik inlevelseförmåga. Ett engagerat och mycket personligt och rikt konstnärskap erbjuder här insiktsfulla reflektioner kring
vardagens väsentligheter i en tidstypisk orädd och ambitiös produktion . Med påtaglig avsaknad av insmickrande kvaliteter utmanas här samtidens syn på det mänskliga .

Projektet skapar tidstypiska visuella spår ,är ett självklart poetiskt verk med en
psykologisk klangbotten Här identifierar jag mina tankar, känslor, åsikter, mentala föreställningar, förhållningsätt , givetvis en illusion men en reflektion av självet.

Allt detta har människans mått, jag hävdar inte att jag är gud, jag är en människa i all skröplighet, en som kan ha fel, som HAR fel och som snubblar och fumlar

men så är det att vara människa .

Risken finns där hela tiden, att jag överskattnar min egen förmåga, är för anspråksfull, övermodig; alltför djärv men jag är ju ärelysten, jag söker min egen ära, om inte mina medmänniskors så åtminstone min egen.

Som konstnärlig utgångspunkt har jag det faktum att - alla har en röst, alla är värda att avbildas, alla är värda att få sina liv berättade.Iden är väldigt enkel och tydlig: Självporträtt på café i gång per månad. Vad det betyder ? Ja DET är ju helt upp till betraktaren att tolka !

Du kanske undrar om min konstnärliga verksamheten har lokal, regional, nationell eller internationell betydelse? Javisst !
 

Om min verksamheten uppmuntrar till bredare konstinsikter eller konstdebatt? Visst ! Vassego och debattera !

Mina foton berättar något väsentligt om staden som livsmiljö, nämligen att där finns något som kallas kaféer. Där kan vi njuta detta vårt gift, kaffe.

Projektet finns eftersom vår tid behöver poeter och musiker och fotografer som kan fånga människors stora frågor i enkla tilltal. .

I och med att jag skapat detta konstverk, har jag utsedd det till NÅGOT.

Det är inte längre ett gruskorn på trottoaren som man bara går förbi utan att reflektera

ej heller ett skyltfönster som fast det glittrar och lyser passeras med likgiltighet.

I och med att jag utnämnt fotot till ett konstverk, stiger det fram ur anonymiteten, blir en punkt en koordinat i verkligheten som man kan förhålla sig till, att mäta sin mänsklighet mot, eller tolka sin mänsklighet mot.

Som konstnär tillhandahåller jag detta foto åt dig så DU kan spegla dig i det.

skriver

er konstnärlige fotograf

//per

Juli 2012

Detta är sjunde bilden i serien Självporträtt på Cafe.

Platsen är Lasse i Parken.

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100 Bländare F/3,2 1/125 sek , ISO-200

==================================

Genom dessa subjektiva skildringar av mitt caféliv försöker jag
bevisa att jag lever.

Detta är en slags kamp mot meningslösheter ,ett försök att trotsa döden
och söka evigheten offentligt....Fotografens roll är fylld med ego och
fåfänga och narcissism, och alla delarna behövs för att det ska fungera.
Varje tid har sitt formspråk, sin egen estetik sin begränsning av vad som
får sägas, vad som kan tas upp.

Hur förhåller jag mig till dessa nuets krav ?

Och vilka är kraven ?

Känns det inte lite vilset just nu ?

Här uttrycker jag det som är konstnärligt korrekt för mig nu i denna tid,
nått annat förmår jag inte. Med kameran som ursäkt – ett sökande efter
mig själv. Gestaltningen är långt ifrån en tvärsäker  affärsmässig utsaga, den erövrar utan stora gester frågor om det ovissa i vår belägenhet i tid och rum.

En stund stillhet skapas, en paus i de massmediala sensationerna, viljan att
uttrycka får här en visuell bekräftelse på en  en inre dialog. Kroppens och
personlighetens triviala slitage gestaltas i detta “vanliga” men , synliga -
en bild av det som kanske inte existerar ? Bilden förändrar och deltar i
det pågående ,detta som jag ständigt lämnar bakom mig , vissa fall 
utan saknad. På cafét får det en ny betydelse ....Ett självbiografiskt sätt att
minnas min egen tid – mitt i nuets behov..

Låt mig slutligen citera en annonym kollega i världsaltet:
"Det bästa tillfället att plantera ett träd var för 20 år sen, det nästa bästa är idag"

hälsar eder

//per

Konstnärlig fotograf

Juni 2012

Detta är sjätte bilden i serien Självporträtt på Cafe.

Den är tagen på Espresso House på Avenyn.

Bilden är tagen med en Nikon Coolpix S3100 Bländare F/3,5 , 1/60 sek , ISO 200
==================================
Bilden handlar om det som är viktigt . Livet och allt det som sker inne i oss.
Ett uttryck för just det unika liv som är Nu. Ett resultat av ett comittment- med ett personligt värde. Cafét är en del av mitt gemensamma vardagsrum med en verklighet jag tolkar utifrån mina förutsättningar.Just här som en kaktus på Guru Papers omslag mitt inne i stadens öken. Observera att Läskeblasken på bordet är sötad med Stevia.

ngt citat kommer inte denna månad

hälsar

//per

er konstnärlige fotograf